Tänkte nånstans att det kanske gått bra med mitt huvud efter dagens händelser, men det är som om det smyger sig fram mer och mer nu när allt lagt sig och det är lugnt och stilla runt omkring..

Hur gick det till egentligen?? Hur går det?? Hur är det med föräldrar och familj?? Och förutom det så har jag alla bilder som etsat sig fast och liksom tränger sig fram hela tiden.. Det lilla, söta, oskyldiga flickebarnet, som ligger livlöst under mina händer.... Som får andetagen via en annan mun och som är helt tom i blicken.. Den förtvivlade mamman som är alldeles hjälplös och uppriven, förkrossad och som inte vet om hon kommer att ha sitt lilla barn kvar, eller om detta är stunden då hon förlorar henne.. Det är bortom all rimlighet, och trots att man var så nära inpå det, kan man ändå inte komma nära att förstå hur de har det just nu! :( Men däremot så är det ju så, att man relaterar på ett speciellt sätt när man har egna barn. Extra mycket kanske när man barn i samma ålder ungefär.. Jag kan förstå typen av känslor, och kanske jag till och med känner en del av dem, i ren sympati, men inte i den grad som de gör. 

Jag vet inte om det är onormalt att man tänker och grubblar över en sån sak, men det blandas in i bilderna jag har..det ena drar med sig det andra, kan man säga.. Önskar att de visste att man bryr sig om dem, bryr sig om hur det går.. Att det inte bara gick över i samma stund som ambulansen kom och tog över, utan att man fortfarande känner att man skulle vilja hjälpa mera. Om man kunde.. Jag önskar att jag kunde ge en kramgo nalle eller nåt till dem, fullastad med omtanke som de kan krama om när de behöver det. Eller bara kasta i golvet om de skulle behöva det istället, för den delen... Men i alla fall ett minne och bevis på att det finns de som bryr sig om människor som de inte känner, och som gör vad de kan, när det behövs..!

Jag ber med allt jag har, att det går bra för henne! Att hon får fortsätta leva sitt liv, och att föräldrarna får ha sitt älskade barn kvar! Och att hon slipper andra skador till följd av detta.. 

Kramar till alla som hjälpte till! Och till alla er andra med!

 

Malin

21 juli 2011 11:34

Känner igen det du skriver. Är på gott och ont en sån som tar på mig andras smärta och ångest och riktigt känner den. Har inatt gått igenom hennes ångest och panik föräldrarnas förtvivlan, plus att jag så gärna vill att dom ska veta att det finns människor som tänker på dom och bryr sig. Kram/Malin

Patricia

21 juli 2011 12:19

Ja, så är det när man är mamma..
Hoppas verkligen att de förstår att man tänker på dem och håller tummarna hårt! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag är det en vecka sedan jag blev sjuk, och det är fortfarande inte helt bra.. Hostar hela nätterna och kan inte sova, så jag vaknar med huvudvärk varje dag.. Tät och snuvig och nyser och snorar..skiiitless!! Försöker tänka positivt, att det bara...

Har ju haft typ söndag idag eftersom man jobbat helgen.. Dessutom har jag mått så jävulskt dåligt hela dagen. Är jätteförkyld (och har varit det sedan tisdag kväll..) men eftersom det är som det är med mitt jobb så får man bita ihop och försöka orka ...

Den här dagen har varit helt fantastiskt kort.. Har bara rännt runt och gjrt en massa ärenden inför i morron. Det hade kunnat gå ganska snabbt, men eftersom halva stan också skulle ut och handla eller färdas genom stan precis samtidigt, så tog det ...

...så är livet helt perfekt! Eller alldeles snart är det 100% (när Ida kommer och är hemma med oss..)  Har vår älskade Madelene hemma nu och det kan ju bara inte bli bättre än att ha hela familjen hemma! ;) Så klart så kommer hon ju att varva oss...

Har haft lite kliande i fingrarna senaste tiden, så jag scrappade lite saker.. Det finns många vi ska fira i sommar, så det kan ju vara bra att det finns lite att ge bort, tänkte jag.. ;)   Först gjorde jag en bil... Lite mycket pillergöra, men...