Såg i förmiddags att Norran sökte efter och ville ha kontakt med dem som var med vid livräddningen igår, så jag skickade ett kort mail och skrev att jag var där och hjälpte till.. Det tog ca 20 minuter, sedan ringde de och ville komma förbi och ställa lite frågor, om det var okej med mig förstås, och efter ytterligare ca 30 minuter var de här..! :O

Så nu har jag givit min version av vad som hände, och hur jag uppfattade att det gick till med det jag såg. Hoppas att jag kom ihåg rätt nu bara.. :/ Vill ju inte att nåt ska vara felaktigt.. Lite jobbigt är det ju att sitta och dra historien ännu en gång, och de ställer ju inte bara en fråga heller. Jag fick försöka blinka bort tårarna som ville komma och svälja bort klumpen i halsen, när bilderna i skallen drogs om och om igen.. :( Fick i alla fall veta, av dem, att hon ligger på ett universitetssjukhus (eller likn..) i Tromsö, så hon är nog där de kan sin sak i alla fall.. :)

Hoppas att familjen kanske genom media kan få reda på att man tänker på dem, och oroar sig och hoppas att allt ska bli bra!? Det skulle kännas bra om de visste att man bryr sig ännu... Men risken är väl liten att de överhuvudtaget skulle vilja läsa om deras lilla flickas olycka i tidningarna, så de får nog inte veta det.. Men jag sa i alla fall det i intervjun (och hoppas att de skriver det..), att jag tänker på dem och grubblar över hur det går för henne, så kanske NÅN kan se det och kanske denna NÅN kan berätta det.. Man vet ju aldrig! :)

Nåja, nu ska jag försöka lägga det lite grann åt sidan, och göra nåt med min älskade Åsa!

Kramar ;)

Tänkte nånstans att det kanske gått bra med mitt huvud efter dagens händelser, men det är som om det smyger sig fram mer och mer nu när allt lagt sig och det är lugnt och stilla runt omkring..

Hur gick det till egentligen?? Hur går det?? Hur är det med föräldrar och familj?? Och förutom det så har jag alla bilder som etsat sig fast och liksom tränger sig fram hela tiden.. Det lilla, söta, oskyldiga flickebarnet, som ligger livlöst under mina händer.... Som får andetagen via en annan mun och som är helt tom i blicken.. Den förtvivlade mamman som är alldeles hjälplös och uppriven, förkrossad och som inte vet om hon kommer att ha sitt lilla barn kvar, eller om detta är stunden då hon förlorar henne.. Det är bortom all rimlighet, och trots att man var så nära inpå det, kan man ändå inte komma nära att förstå hur de har det just nu! :( Men däremot så är det ju så, att man relaterar på ett speciellt sätt när man har egna barn. Extra mycket kanske när man barn i samma ålder ungefär.. Jag kan förstå typen av känslor, och kanske jag till och med känner en del av dem, i ren sympati, men inte i den grad som de gör. 

Jag vet inte om det är onormalt att man tänker och grubblar över en sån sak, men det blandas in i bilderna jag har..det ena drar med sig det andra, kan man säga.. Önskar att de visste att man bryr sig om dem, bryr sig om hur det går.. Att det inte bara gick över i samma stund som ambulansen kom och tog över, utan att man fortfarande känner att man skulle vilja hjälpa mera. Om man kunde.. Jag önskar att jag kunde ge en kramgo nalle eller nåt till dem, fullastad med omtanke som de kan krama om när de behöver det. Eller bara kasta i golvet om de skulle behöva det istället, för den delen... Men i alla fall ett minne och bevis på att det finns de som bryr sig om människor som de inte känner, och som gör vad de kan, när det behövs..!

Jag ber med allt jag har, att det går bra för henne! Att hon får fortsätta leva sitt liv, och att föräldrarna får ha sitt älskade barn kvar! Och att hon slipper andra skador till följd av detta.. 

Kramar till alla som hjälpte till! Och till alla er andra med!