Blir glad när jag läser att lille Rocky varit vaken och faktiskt orkat äta och se lite film idag! :) Förstår att hemlängtan är jobbig, men det är trots allt ett gott tecken att han får i sig nåt ;)

Kan ju som jag sagt tidigare inte veta precis allt vad André och Hanna går igenom, men som mamma har jag i alla fall en aning om att det verkligen måste vara svinjobbigt!!

När ska man våga hoppas att det ordnar sig? När ska man kunna känna att oron börjar släppa sitt värsta grepp om en och man bara kan koncentrera sig på att finnas tillhands..? När ska man sluta grubbla om man kunnat göra mer än man redan gör..?!

Tänker som sagt på dem hela tiden, och håller tummarna hårt!

Kram till er!!